Den unge Werthers lidanden av Johann Wolfgang von Goethe (1774)

”(…) Och du, ömma hjärta, som känner samma längtan som han, hämta tröst ur hans lidanden och låt den lilla boken vara din vän om du av ödets skickelse eller eget förvållande ej kan finna någon närmare!”

Första gången jag läste Den unge Werthers lidanden var jag sjutton år och satt uppkrupen i en gigantisk ek i skir grönska. Ryggen vilade mot den breda stammen och min fåtölj bestod av två kraftiga grenar som korsade varandra. Denna gamla ekfarbror hade blivit min undangömda läsplats dit jag drog mig undan för att få filosofera över ”livet, universum och allting”. Nedanför mig under trädet var det denna försommarvarma majdag alldeles vitt av vitsippor och ett mjukt rogivande surr av bin och humlor omgav mig. Boken kändes verkligen som ”min vän” och Werthers strövtåg i den besjälade naturen var mycket bekant – för jag kände det precis som han. Naturen överväldigade mig och omfamnade mig. Precis som för Werther.

Denna fantastiska brevroman gavs ut 1774 och blev Goethes verkligt stora genombrott. Han var 24 år och brottades med svårmod och olycklig kärlek. Skrivandet blev som terapi och när han var färdig efter sex veckor kände han sig befriad och helad. Boken blev en oerhörd framgång och kom att skapa en våg av Werther-feber, unga män klädde sig som karaktären och flera tog livet av sig – precis som den unga protagonisten gör i boken.

Vem är då denna Werther? Och varför lider han så svårt att han väljer att skjuta sig? Den unge huvudpersonen är en högkänslig konstnärssjäl som i behov av sinnesro lämnar sin hemstad och sina betungande studier och beger sig ut på den vackra tyska landsbygden. Där hyr han ett rum över sommaren. Med sig har han sitt skissblock och Homeros epos – och vi får i de brev han skriver hem till sin vän Wilhelm följa hans vandringar i naturen och hur han möter den unga och intagande Lotte: Hon är mig helig. Varje begär tystnar i hennes närvaro. Jag vet aldrig vad som går åt mig när jag är hos henne, det är som om själen vändes i mig, i varje nervfiber.

Kärleken till Lotte drabbar Werther som en eld, som en kraft som genomsyrar varje del av hans kropp och själ. Och han tycker sig märka att Lotte också älskar honom.  Lotte är dock trolovad med den unge Albert – en hederlig och fin man, eller som Werther motvillig erkänner: Albert är den bästa människan i världen. Werther kan inte förmå sig att hålla sig borta från den han älskar och väljer att ”gå som vän i huset” – hans innersta mörknar dock alltmer och naturen runt omkring är inte längre en källa till lycka: Måste det verkligen vara så att det som skänker människan lycka också är källan till hennes sorg och smärta? Mitt hjärtas varma, innerliga dyrkan av naturen, som skänkt mig så mycket glädje och som förvandlade världen omkring mig till ett paradis, bereder mig numera i stället en outhärdlig plåga som följer mig överallt där jag går. (…) Det är som om en förlåt dragits undan för min själ och det oändliga livets skådespel förbytts inför mina ögon till den evigt gapande gravens avgrund.

Till slut finner han ingen annan utväg än att ta sitt eget liv. Werthers devis: allt eller inget får här sin slutgiltiga innebörd, kan han inte få Lotte så är livet inte värt att leva. Allt det vackra har drabbats av en mörk farsot och denna världssmärta har tagit över hela hans varande – ja, till och med de vackra omgivningarna har förbytts och speglar nu hans dunkla inre. I ett sista uppgivet brev hem till vännen Wilhelm skriver han: Jag ber dig förstå att med mig är det slut; jag härdar inte ut längre! (…) Tårarna kom mig i ögonen. Jag böjde mig fram och min blick föll på hennes vigselring – mina tårar flödade.

Jag avslutar med ett citat som så fint återger Werthers första möte med de vackra omgivningarna i Wahlheim:

En underbar glättighet har smugit sig in i hela min varelse, lik en av de ljuva vårmorgnar jag njuter av allt mitt hjärta. Jag här ensam och gläder mig över vistelsen i trakten som tycks skapad för sådana själar som min. Jag är så lycklig, käre vän, så helt försjunken i känslan av rofyllt vara att min konst lider av det. Jag skulle inte kunna teckna nu, inte ett streck, och ändå har jag aldrig varit en större konstnär än i just dessa ögonblick. När den kära dalen ångar omkring mig och den höga solen vilar ovanför min skogs ogenomträngliga dunkel och endast enstaka strålar stjäl sig ned i helgedomens inre, och jag ligger utsträckt i gräset vid den porlande bäcken och tusen sällsamma örter nere på marken fångar min blick; när jag ser de små världarnas vimmel bland stråna, otaliga små maskars och myggors outgrundliga skepnader, och känner dem närmare mitt hjärta och känner närvaron av den allsmäktige som skapat oss till sin avbild – fläkten av hans allkärlek som håller oss svävande i evig lycka – min vän, om det då skymmer för min blick och världen omkring mig och himlen vilar i min själ likt gestalten av en älskad kvinna – då griper mig ofta en längtan och jag tänker: Åh, kunde du återge allt detta, förmådde du bara ingjuta i papperet den ande som så helt och varmt lever i dig – att det blev en spegel för din själ, såsom din själ är en spegel för Guds oändlighet!

Sofia Engström, lärare i svenska och historia samt biblioteksansvarig