Dorian Grays porträtt (1891) av Oscar Wilde

Goethes drama Faust.

Det finns många litterära verk som genom århundradena behandlat temat ”evig ungdom” och i de allra flesta får protagonisten betala ett högt pris för sin vitala skönhet. Faktum är att det allra första skönlitterära verket som vi känner till, det nästan 4 000 år gamla Gilgamesheposet, tar upp detta. Eposet är på många sätt ett existentiellt drama där Gilgamesh i sin strävan efter evigt liv söker sig ut på en lång resa. Han måste dock till slut acceptera sin mänsklighet och sin dödlighet – han är ingen gud och genom denna insikt får han sinnesro.

Ytterligare ett exempel är Goethes drama Faust (1808) där huvudkaraktären säljer sin själ till Mefistofeles (djävulen) i utbyte mot ungdom och framgång. Uttrycket faustiansk syftar i dag på en framgångsrik person som inte drar sig för att ”gå över lik” för att ta sig uppåt – de moraliska och etiska värdena offras alltså. Ett annat verk värt att nämna är den romerska diktaren Ovidius Metamorfoser där en av berättelserna utgår ifrån den grekiska myten om Narkissos, en vacker yngling som förälskar sig i sin egen spegelbild. Den fåfänge Narkissos får i slutändan betala med sitt eget liv.

Oscar Wilde.

I Oscar Wildes (1854–1900) roman Dorian Grays porträtt kan vi ana både Fausts och Narkissos fiktiva ande vila över Dorian Grays bildsköna gestalt. Den unge Londonbon Gray, som beskrivs så underskön att alla häpnar inför hans uppenbarelse, får sitt porträtt målat av sin gode vän Basil Hallward. Hallward är i det närmaste besatt av sin unge sköne vän och målningen är den bästa han någonsin skapat – ett mästerverk. Hos konstnären möter Dorian Gray den karismatiske och provokative Lord Henry Wotton, verkets antagonist, som kommer att få stor betydelse för Grays fortsatta liv – och död. Wotton är den lite mer naive och tillbakadragne Hallwards motsats; han är cynisk, påstridig och öppet omoralisk i sitt uppsåt. Han drar sig inte för att framhålla den ena bittrare sanningen efter den andra – och hans åsikter om hur livet borde levas lockar den unge oerfarne Gray på ett sätt som känns både skrämmande och frestande. Dorians djupa förälskelse i den unga skådespelerskan Sybil Vane blir till exempel starkt ifrågasatt av den illusionslöse lorden och gradvis kommer den oskuldsfulle Gray att förvandlas till en lika känslokall och skamlös individ som Lord Henry.

Oscar Wildes roman Dorian Grays porträtt.

Lord Henry lyfter fram ungdomen och skönheten som det högsta värdet i livet och menar på att det är synd att Dorian Grays vackra anlete kommer att åldras och förlora sin fägring. Gray tar till sig av allt det hans nyvunne vän säger och bara tanken på att åldras får honom att darra av ångest. Han blir helt besatt av porträttet Basil målar av honom: ett ansikte som aldrig kommer att fåras av rynkor och vars hud aldrig kommer att bli slapp och grå. Han är beredd att offra vad som helst – om han bara får behålla sin ungdom. Gray kommer att bli bönhörd – men priset kommer att bli högt.

Det är nu det börjar gå illa för den unge protagonisten – det är nu det inre själsliga förfallet tar vid, och det är Lord Henry Wotton som ledsagar Gray mot avgrunden. Dorian driver, genom sin nya hårdföra stil, sin käresta till självmord och därefter får intrigen sin verkliga fart. Något ofattbart sker: porträttet åldras i samma omfattning som Dorians själ svartnar, själv åldras han inte – det är bara hans inre som fördärvas. I en spiral av sedeslöshet i bästa Sodom och Gomorra-stil härjar Gray runt och porträttet åldras allt fortare medan den för evigt unge ynglingen rör sig mot sitt slutliga fall.

Oscar Wilde besitter en fantastisk språklig förmåga och en stor behållning av läsningen av denna roman är just språket och de målande miljöbeskrivningarna. Man dras med från första raden med den ljuva beskrivningen av Hallwards ateljé: En tung doft av rosor fyllde ateljén och då den lätta sommarvinden svepte genom trädgården strömmade den bedövande lukten av syrener uppblandad med den milda parfymen av blommande skär hagtorn in genom den öppna dörren. Från sitt hörn borta på den persiska divanen där lord Henry Wotton låg och rökte sina otaliga cigaretter kunde han se en skymt av det honungsdoftande dunkelgula guldregnet, vars dignande grenar knappt tycktes kunna bära upp sin börda av gyllene skönhet. Då och då gled fantastiska skuggor av flygande fåglar över de långa sidengardinerna som var fördragna framför det väldiga ateljéfönstret – det åstadkom en flyktig japansk effekt som kom honom att tänka på de blekhyade målarna i Tokyo (…).

Wilde själv levde ett mycket händelserikt och dramatiskt liv, som i sig överträffar den bästa roman. Detta liv fick ett tragiskt slut – Oscar Wilde dog 46 år gammal i sviterna av hjärnhinneinflammation (försvagad efter några år i fängelse), utfattig i flykt från det konstnärliga etablissemanget. Hans verk är dock odödliga och får i varje generation ständigt nya läsare, som liksom jag förtjusas och förundras över Wildes fiktiva värld. En värld som fortfarande känns högst aktuell.

Sofia Engström, lärare i svenska och historia samt biblioteksansvarig.