Julläsning

I stället för boktips bjuder jag denna gång på lite julläsning – en egenhändigt skriven novell som passande nog utspelar sig vintertid.

Trevlig läsning och god jul, önskar
Sofia Engström, lärare i svenska och historia

Rasputin 1916

Snön for likt vassa projektiler i motvinden, hon blundade och drog upp den blöta yllehalsduken som ett visir. Allt var vitt. Det var en isig vit värld. Vindens kraft dämpades av de bomullslika inbäddade konturerna och hon kunde höra sina ansträngda andetag där hon kämpade sig fram längs gatan. Hon mötte ingen – hon var ensam i vinterlandet.

Vid korsningen hade vinden blåst upp vallar av blåskimrande snö. Där, som en fyr i mörkret, låg caféet. Rasputin 1916 stod det i guld på den gamla svarta järnskylten som svängde och vaggade ovanför dörren. Fönsterna kastade ett inbjudande varmt gult sken mot henne, mjukt och böljande – där inne i det livmoderslika trygga innandömet väntade hennes lilla bord. Hon drog upp den tunga trädörren och möttes av en varm pust av välbekanta dofter.

– En kanna Earl Grey och en vaniljbulle, honung och mjölk som vanligt.

Hon sneglade in i den skumma lokalen, hennes fönsterbord var ledigt. På borden lyste värmeljusen och en mjuk sömning jazz ackompanjerande caféflickans klirrande med porslinet.

– Det är väldigt lugnt i dag. Den unga flickan med de runda glasögonen log mot henne och räckte fram brickan. Det ska tydligen bli värre i natt, stormen alltså. Lägg mössan på elementet så torkar den, hon nickade mot den röda snöblöta mössan. Det droppade på det slitna stengolvet.

– Okej, tack. Hon hade inte någon lust att kallprata i dag och tog sin bricka, sakta gick hon till fönsterbordet och satte sig. Hennes bord.

Chet Bakers My funny Valentine smekte hennes sinnen och fick henne att rysa till av välbehag. Hon läppjade försiktigt på det rykande teet och kände hur den vinterfrusna kroppen slappnade av medan blicken förlorade sig i den snöiga världen utanför det frostinramade fönstret. Hon kunde känna sitt Jag och sina innersta tankar – hur de trädde fram i bruset och mojnade inom henne. Där var hon äntligen och henne mjuka ändlösa tankegångar dansade med ljuslågan på bordet. Hon var omsluten av värme och på hennes bleka läppar krusade sig ett lyckligt leende.

När det inre lagt sig tillrätta i vaggvisan som de stillsamma caféljuden skapade grävde hon fram sin bok ur väskan, en novellsamling av Silvina Ocampos. ”Las vestiduras peligrosas”, hon började läsa stilla och försiktigt. Efter varje läst stycke stannade hon upp, tog sin tekopp och lät blicken vandra ut mot snöyran. Artemia, tänkte hon, Artemia – som en åkallan mot de vita rymderna utanför fönstret.

Mitt i det fjärde stycket stördes hennes tankeglädje av att den stora cafédörren öppnades – kall luft och snö yrde in i vestibulen och in trädde en liten man, ihopkrupen och påpälsad med ett vitt snölager som en extra rock. Hon sneglade över koppkanten och tog in synen framför sig till fullo. Hon kunde inte sluta betrakta mannen som stormen blåst in på hennes café.

På stengolvet i caféets hall stod en mycket liten man, proportionerligt byggd i all sin litenhet. På det lilla huvudet tronade en stor brun pälsmössa med trötta öronmuffar som liksom slukade det hopkrympta bleka ansiktet. Mannens händer doldes av jättelika yllevantar som hängde som tunga blöta tassar längs med kroppen. Den lilla björnlika varelsen stampade med de grova kängorna och skakade av sig snön. Flickan bakom disken studerade mannen med samma spända förundran som hon själv.

– Välkommen! Flickans ljusa stämma fick henne att sluta andas för ett ögonblick.

Nu skulle den lilla mannen svara henne, beställa något. Hon föreställde sig mannens röst: hur den skulle vara ljus och i falsett som ett barns.

– Tack, jag tar en kaffe. Svart. Rösten var dov och hes, liksom raspig.

Hon sippade på sitt te och följde hans gester, hur han tog av sig ena tassen och grävde i fickan efter växel. Utan att säga något mer tog han sin kaffekopp och gick in bland borden. Hon sänkte blicken och kunde känna doften av blött ylletyg svepa förbi henne.

Den lilla mannen satte sig vid ett av de inre borden, hon kunde snegla mot honom om hon vred huvudet en aning åt höger. Utanför fönstret hade snöstormen tilltagit och hon kände en viss tvekan inför att lämna caféet och bege sig hemåt. Boken hon läste låg uppslagen framför henne, Artemias klänningsbestyr lockande henne inte längre. Hennes blick vandrade över till mannen, som satt stilla och drack sitt kaffe. Hon kisade mot hans bord, framför honom bredvid koppen stod en snöglob.

Hon betraktade honom med stor förundran – hur han lyfte upp glasgloben och skakade den försiktigt. Snöflingorna yrde runt i den lilla sfären – hon kunde skymta en stad i miniatyr med en kyrkspira i mitten. Mannen lyfte upp den och studerade den ingående, alltmedan flingorna dalade och lade sig till ro inne i den lilla världen. Hon blev helt uppslukad av scenen som utspelade sig framför henne. Då – med en sådan plötslighet att hon knappt hann märka det, stirrade hon rakt in i hans ögon. De var intensivt ljusblå.

Hon uppfattade en svag vibration, knappt förnimbar, som genomfor henne. Så kände hon sig illamående och svimfärdig – hon slöt ögonen och föll.

Snön dansade i stora mjuka bomullslika tussar runt henne. Hon vände huvudet mot himlavalvet och blundade. Världen snurrade – hon måste ha fått ett blodsockerfall, så märkligt. Framför henne reste sig en mycket liten stad – liksom upphöjd. Svarta fönster klädde de kulissartade fasaderna och en kyrkspira skymtade vagt bland husen. Hon kände sig illa till mods, en slags förlamande och febrig känsla låg över henne – som om hon inte skulle kunna röra sina ben. Luften var konstigt kvav och instängd och allt var tyst och stilla. Endast den virvlande snön yrde runt henne – omslöt henne.

Hon kisade upp mot kyrkan och den nedsläckta och mörka staden. Över allt höljde sig en ödesmättad stillhet, staden var stum – och i den tunga tystnaden saknade hon själv en röst. De dystra husen hukade sig över henne likt scendekorer i ett apokalyptiskt drama. Sakta sträckte hon ut sin varma hand och fångade de lätta snöflingorna som föll ifrån det grafitgrå himlavalvet. De smälte inte – de dröjde sig kvar i hennes kupade näve.

Med ljudlösa lite hasande steg tog hon sig fram längs den smala gatan, de mjuka vita anhopningarna på marken låg i fluffiga drivor utmed husväggarna. Framför henne, i en gränd, reste sig en naken färglös fasad med en oval svart järnskylt ovanför entrédörren. Runt den svarta snirkliga inskriptionen Rasputin 1916 blinkade vita neonlampor – i tvär kontrast till dess sterila omgivning. Skylten som lyste upp den lilla sidogatan gav ifrån sig ett lätt surrande.

De två mörka fönsterna, som mest liknade målade fonder, dolde sitt innandöme väl. Hon vred ned dörrhandtaget och klev in – en förunderlig syn mötte henne.

En lång korridor med väggar klädda i en dovt mönstrad tapet sträckte ut sig framför henne – liksom oändligt utan slut. Den smala gången lystes upp av flera små röda lampor och någonstans längre in i huset spelade någon stilla på ett piano. Hon rörde sig mot musiken – det blodfärgade ljuset omgav henne och ju närmare hon kom husets kärna desto högre blev temperaturen. Den kvava luften fick henne att dra efter andan, hon tog av sig koftan och stannade framför en stängd trädörr. Musiken tystnade – som om någon därinne, likt ett rovdjur, anade hennes närvaro. Långsamt med yttersta försiktighet klev hon in.

Hennes blick försökte orientera sig i det skumma och rökiga rummet. Det var outhärdligt hett och kvalmigt – hon kände paniken fingra längs med nacken och hon ville ut snabbt. Då uppfattade hon en lätt rörelse vid sin högra sida. En mörk liksom hopkrympt figur satt med ryggen emot henne med ena handen vilandes mot pianotangenterna, i den andra höll han en glödande cigarett. När den lilla mannens röst uppfyllde rummet, hes och raspig, så var det som om den tog hela den lilla stumma staden i besittning:

– Sätt dig, för all del, skorrade det från pianot.

Den lilla mannen vände sig sakta om och blåste blå rök mot henne.

– Där, uppmanade han och pekade mot en liten röd fåtölj, sätt dig.

På det runda bordet framför henne stod en liten snöglob, i den lilla sfären kunde hon skymta snötäckta berg och en ljus himmel. Mannen reste sig från pallen och satte sig intill – de ljusblå ögonen studerade henne ingående och en aning förnöjt.  En andlös kyla genomfor henne med en sådan plötslighet att lemmarna började skaka okontrollerat – det sista hon hörde innan hon slöt ögonen och föll var den lilla mannens stilla musicerande på pianot.