”Ru” (2012) av Kim Thúy 

Omslaget till boken Ru kan se något annorlunda ut i den svenska översättningen.

Budapest, oktober 2017

Det var länge sedan jag läste en bok som så uppfordrande väckte mina sinnen och tvingade mig till eftertanke – Kim Thúys självbiografiska bok ”Ru” fick mig verkligen att stanna upp och känna efter. Efter varje läst sida lyfte jag blicken mot molnen utanför flygplansfönstret och lät Thúys minnesbilder falla djupt inom mig och slå sig till ro – där bildade de rännilar av tankelycka. Där fann de sedan länge tysta rum som på ett oerhört tillfredsställande sätt plötsligt fick liv.

1978 tvingas Kim Thúy och hennes familj att fly Vietnam sedan Nordvietnam intagit området. Fiendestyrkor hade då redan tagit över den förmögna familjens stora hus och situationen blev ohållbar. Efter en omtumlande båtresa hamnar Thúy i ett överfyllt flyktingläger i Malaysia där människorna tvingas att leva under mycket svåra förhållanden. Så småningom slår de sig ner i Kanada och där börjar de skapa sig ett nytt liv i trygghet – här i det nya landet bildar Kim Thúy sedermera familj och gör karriär.

Thúys lilla bok ”Ru” (endast 154 sidor lång) skildrar allt detta på ett vackert och förunderligt sätt – den vietnamesiska kulturen får konturer och dess doft stannar kvar länge inom mig. Vi får ta del av den brokiga släktens livsöden, och tankar och minnen flätas samman till en rofylld ordväv. (Ru betyder bäck på franska, på ett metaforiskt plan flöde, och på vietnamesiska betyder ordet vaggvisa). Det är också så det känns att läsa hennes ord – som en vaggvisa, som ett flöde av tankar.

Det är också outsägligt sorgligt – till exempel då den förståndshandikappade mosterns lilla son (som blivit till under en våldtäkt) försvinner spårlöst i deras vietnamesiska hemstad. Eller berättelsen om den gamla damen som, då hon skulle uträtta sina behov, tappade balansen och drunknade i avföring i flyktinglägret. Ja – det är sorgligt men det är ändå det vackra som dröjer sig kvar efter att man läst Thúy:

Efter den gamla kvinnans död gick jag varje söndag till en lotusdamm i en förort till Hanoi där det alltid var två eller tre kutryggiga kvinnor som satt i en rund båt och med darrande händer stakade sig runt i vattnet och lade teblad i de utslagna lotusblommorna. Nästa dag återvände de och plockade ett i sänder upp tebladen innan kronbladen som omslutit dem under natten hunnit vissna. Kvinnorna berättade för mig att varje teblad sög åt sig av pistillernas doft och på så vis bevarade de förgängliga blommornas själ.

Sofia Engström, lärare i svenska och historia